Swedish Realist Painter, 1853-1919 Swedish painter, illustrator and printmaker. He came from a poor family and studied (1866-76) at the Konstakademi in Stockholm, supporting himself throughout this period. From 1871 to 1878 he contributed illustrations to the comic journal Kaspar and the Ny illustrerad tidning. From 1875, for several decades, he was a prolific book illustrator, his most renowned work in this field being his drawings for Föltskärns beröttelser ('The Barber-surgeon's tales'; pubd 1883-4) by Zacharius Topelius, and the Rococo-inspired watercolours for the Samlade skaldeförsök ('Collected attempts at poetry'; pubd 1884) by the 18th-century Swedish author Anna Maria Lenngren.  Related Paintings of Carl Larsson :. | frilufsmalaren | vid kattegatt | karin | plafond veritas-pulchritudo-bonitas | laxlasning |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Felice Ficherelli
Italian painter , b. 1603, San Gimignano, d. 1660, Firenze Firenze,Italian painter. His most original works were easel pictures, for private collectors, often of cruel and violent subjects, which he interpreted with a morbid sensuality and ambiguous tenderness. He was brought to Florence when very young by the collector Conte Alberto Bardi (d 1632), who arranged for him to study with Jacopo da Empoli and to copy works by Andrea del Sarto. Ficherelli's clear compositions and luminous drapery, which remain evident throughout his career, reflect this training. In the early 1630s he was attracted by the delicate sfumato effects of Francesco Furini and developed a style close to that of Cecco Bravo; his works of this period include the Sacrifice of Isaac (Florence, priv. col., for illustration see Gregori, 1968, p. 26) and the Martyrdom of St Agatha (priv. col., see Cantelli, fig. 338). There followed in the late 1630s Tarquin and Lucretia, which is known in several versions (e.g. Rome, Accad. N. S Luca), the theatrical Julia Receiving the Bloodstained Garments of Pompey (Genoa, priv. col., see 1986 exh. cat., pl. 1.208), an Allegory of Patience (Florence, Bigongiari priv. col., see Gregori, 1974, fig. 23) and Antiochus and Stratonica (Auckland, C.A.G.).
ANDREA DA MURANO
Italian painter, Venetian school (known 1462-1502) Italian painter. He is first recorded working as a gilder at S Zaccaria, Venice, in 1463-5. He was one of a number of artists from the island of Murano. Among these he is closest to Bartolomeo Vivarini, whose pupil he may have been. The two collaborated in 1468 on a narrative canvas (destr.) for the Scuola di S Marco, Venice, which probably depicted scenes from the Life of Abraham. The rather harsh sculptural quality of his forms owes much to the influence of Mantegna and Donatello in Padua, and his work has often been associated (and sometimes confused) with that of Andrea del Castagno. He did not, however, ignore the more recent developments of Giovanni Bellini. His triptych depicting SS Vincent Ferrer, Roch, Sebastian and Peter Martyr, with a lunette of the Madonna of Mercy and Four Saints (Venice, Accad.), probably painted in the late 1470s, shows a real concern with light and colour. By the mid-1480s Andrea had settled in Castelfranco on the mainland, chiefly painting altarpieces in the (by then well established) Venetian sacra conversazione form. The altarpiece (1484-1502) in the parish church at Trebaseleghe, nr Padua, is a variation on the form, with Christ embracing the plague saints Sebastian and Roch above and other saints and musicians below, all showing the high degree of expression characteristic of his works. It is one of his finest paintings and also perhaps the most expensive Venetian altarpiece of its day. The altarpiece depicting the Virgin Enthroned with SS Peter, Nicholas of Bari, John the Baptist and Paul (1502; Mussolente, Santuario della Madonna dell' Acqua) is typical of Andrea's work and shows both the strengths and limitations of his art: firm draughtsmanship and expressive qualities combined with a rather conservative composition and somewhat ungainly figures.